Ni har säkert märkt att den här bloggen har självdött och jag ber om ursäkt för det. Tidigare hade jag ingen motivation. Nu kunde jag inte bry mig mindre.
Jag är kär!
Sådär sprudlande och galet förälskad som man bara kan vara i den här åldern, sådär att man inte kan låta bli att berätta det för alla. Livet leker och jag har slutat ta mig själv på så stort allvar, så jag behöver inte bloggen längre.
Nu ska jag bara vara lycklig med min pojke, så tack för den här tiden och adjö för alltid!
Jag har redan lovat att jag inte ska be om ursäkt för oannonserade blogguppehåll, så jag nöjer mig med att konstatera att jag inte har haft någon som helst inspiration på ett tag. Det är inte bara bloggen jag har försummat, allt ekonomirelaterat, alla måsten har fått göra plats för… roliga saker. Ja, jag har haft kul. Ägnat mig åt kompisar, tagit upp fritidsintressen och gjort allt jag saknat sedan förra augusti. Tala om att det är dags att se över mina prioriteringar, hur sjuk är jag om jag medvetet väljer att leva mitt liv två månader om året?
För två somrar sedan kom jag till en vändpunkt, en plötslig insikt förändrade mitt liv. Jag överdriver inte, jag firar fortfarande det datumet. Jag verkar vara benägen att få sådana insikter under sommaren, för idag bestämmer jag mig för att leva livet året runt, inkluderat september-juni. Prestationsångest och perfektionism göre sig icke besvär hos mig längre, det får jag med all sannolikhet mer än nog av i framtiden i alla fall. För allt dyrt och heligt, jag är 18 år gammal! Det är hög tid att jag låter mig själv vara det!
Vad gäller bloggen ska jag inte heller låta mig pressas att publicera forcerade inlägg regelbundet längre. Jag återkommer när jag har något värt att skriva om, det lovar jag. Och jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för mitt utbrott, i framtiden ska jag försöka låta bli att skriva när jag är för känslomässig…
Återkommer med månadsrapport och sparandeuppdatering… när jag känner för det! Ha det bra så länge!
Det var alltså lite mer än ett år sedan som jag åkte dit. Det fanns olika anledningar till att göra det, men mest var det bara ett infall. En dag efter skolan satte jag mig bara på tunnelbanan och redan efter några stationer upptäckte jag att jag var den enda i vagnen som inte hade svart hår. Vad nu? Självklart visste jag att förorterna var invandrartäta, men det var ju inte uteslutande invandrare som bodde där. Jag hade ju läst någonstans att i de invandrartätaste områdena bodde omkring 20% ”svenskar”, enligt någon definition. Varför var inte var femte person i vagnen blond eller brunett? Jag vet inte. Det var säkert en slump.
Vi åkte vidare, passerade station efter station. Jag hade aldrig tänkt på hur lång tid det skulle ta att komma dit. Jag fördrev tiden med att lyssna på min iPod och titta ut genom fönstret. Stora, fula, otympliga byggnader förstörde utsikten i princip hela resan. Annars var det nog ganska fint, det fanns ganska mycket träd och solen sken. Jag såg några söta kolonilotter längre bort från spåret.
Så kom vi fram. Nu var jag ivrig, ivrig att bevisa alla tidningar jag någonsin läst fel. Ivrig att upptäcka något nytt. Jag gick av och följde skyltarna upp på ett torg. Jag vet fortfarande inte om det var inbillning eller inte, men jag tyckte att folk stirrade på mig. Öppet. Jag var faktiskt ovanligt nerklädd just den dagen, jeans utan vare sig klackar eller kavaj. Jag betedde mig inte konstigt, bara såg mig omkring lite och gick runt. Vad stirrade de på egentligen?
Det fanns ett helt okej torg och ett stort, men heldött köpcentrum. En byggarbetsplats och några parkeringar. Längre bort syntes ännu fler av de stora, fula lägenhetshusen. Men mycket mer än så var det inte. Jag gick omkring en stund och tyckte hela tiden att folk stirrade på mig och det började bli lite obehagligt. Jag tjuvlyssnade på några tjejer som såg ut att vara i min ålder. De pratade upprört om någon lärare som varit orättvis med betygen. Klyschigt nog blev jag lite förskräckt över det extremt ovårdade språket (när blev det okej att kalla lärare horor?), men förutom det hade konversationen lika väl kunnat utspelas i min skola.
Nej, jag såg ingen direkt misär i problemförorten, men inte heller något sprudlande multikulturellt idealsamhälle. Det jag såg var bara… dött. Torget, affärerna, köpcentret – döda. Människorna, totalt livlösa. Trots att solen sken, blommorna blommade och det var rätt mycket folk ute, verkade alla bara tomma. Hela stämningen var död. Jag kanske överreagerade, vad vet jag. Kanske var det någon undermedveten förväntning jag hade som fick mig att uppleva det så. Eller kanske var det en slump, det också. Jag vet inte, men när jag åkte hem igen var jag också lite nedslagen. Jag gjorde inga fler sådana besök.
Ha ett sparande på 100 000 kr (idag ca 73 042 i eget sparande)
Spara minst 500 kr i månaden i ett år (påbörjas i oktober)
Ha fyra olika aktier i portföljen (idag två som ”räknas”)
Ha fyra olika fonder i portföljen (idag tre som ”räknas”)
Få utdelningar på totalt 5 000 kr ett år (ingen siffra idag)
Låna ut 10 000 kr till människor i U-länder (idag 50 USD)
Just nu har jag ingen tidsgräns på något av målen, vissa är svårare än andra. Jag räknar med att lägga till en aktie och/eller en fond de närmaste veckorna i alla fall. Att nå upp till 100 000 kr i mitt totala sparande verkar tyvärr inte vara rimligt än på ett tag.
Nu är jag tillbaka efter en två veckor lång, mycket välbehövlig, paus. Är inte så ekonomiinriktad just nu, bara allmänt pladdrig och glad. Här är lite av det jag har sysslat med:
– Skolarbete, den största anledningen till pausen. Nu väntar jag spänt på att betygen ska dimpa ner i brevlådan. Det känns faktiskt som en 20,0-termin. Håll tummarna med mig!
– Röstat. För första gången någonsin, uppenbarligen. Hjälpte till med valkampanjen också, som vid varje val. Pappa sysslar mycket med politik på fritiden och har blivit rätt viktig de senaste åren. Men skillnaden i år är att jag inte hjälper till som hans dotter utan som en helt vanlig, myndig person. Ja, en helt vanlig, myndig person med ett bra efternamn.
– Festat. Student- och sommarlovsfester. Det är svårt att hålla i pengarna, men en fylla lär det i alla fall dröja innan världen får skåda.
Jag har också börjat fundera på vad jag ska göra med de osynliga pengarna. Vad är egentligen syftet med att ha osynliga pengar till 0,1% ränta när man kan göra dem synliga och köpa aktier eller fonder istället? Det lutar åt ett besök på banken för att åtminstone ta ut delar av det. Jag behöver inte ens gnälla över bankens öppettider längre, kan till och med välja att skippa pensionärsrusningen vid lunchtid. Sommarlov är frihet på mer än ett sätt!
Inkomster, maj
Det här är den sorgliga sanningen. Jag är 18 år gammal och kan inte ens få ihop en månatlig inkomst på 1 200 kr, ens när 1 050 kr är bidrag. Frågan är om jag ens förtjänar en bra framtid, jag försöker ju inte direkt. Just nu går allt bara dåligt och energin är på noll. Jag behöver det där sista sommarlovet nu!
Resultat, maj
Apropå min apati så kommer de sista krafterna behövas till slutspurten i skolan, vilket innebär att bloggen får ta en paus till allt är över om en vecka eller två. Jag hoppas att det är okej med er läsare. Det är det säkert. Allt jag gör är ju gulligt (utan tvekan den vanligaste kommentaren sedan bloggen startade). Nu tar jag en gullig liten bloggpaus så får vi se när jag kommer tillbaka!
Jag hade aldrig behövt röra mig så långt hemifrån. Mitt liv var centrerat runt området där jag bor, alltså i skärgården långt ifrån allt, och vissa platser i Stockholms innerstad. Men av olika anledningar har jag de senaste två åren hamnat längre bort än så och upptäckt vad som finns utanför.
Det började ganska försiktigt med Södermalm, även om det lät skrämmande nog i mina öron. Jag var 16 år gammal och hade aldrig varit längre söderut än Gamla stan. Jag var nervös när jag bytte till den gröna tunnelbanelinjen. Den hade jag heller aldrig satt min fot på. Ändstationerna lät främmande. Inbillade jag mig eller såg människorna i vagnen annorlunda ut jämfört med de på röda linjen? Jag försökte förstå. Jag försökte förstå hela idén med Södermalm. Men vad fanns där egentligen som inte fanns någon annanstans i stan? Och var det så annorlunda som jag hade hört eller var allt bara fördomar?
Jag satt längst ut på sätet, osäker, och väntade spänt. Till slut dök min station upp, jag klev av och hittade rätt uppgång. Det var spännande, men fortfarande nervöst. Så fort jag kom upp på gatan hörde jag någon skrika bakom mig och vände mig om. En tjej med vidrigt plastrosa hår och en kille med ansiktet så fullt av ringar att det såg helt bisarrt ut, stod bakom ett bord och vrålade något. Jag tittade på skylten framför bordet. Stoppa sexuella trakasserier av djur. Det var en namninsamling. Så udda. Namninsamlingar för att hjälpa fattiga barn eller miljön, det hade jag sett förut. Men sexuella trakasserier av djur? Var det här något Södermalmstypiskt eller bara en slump?
Plötsligt hamnade jag mitt i ett rökmoln och hostade till. Inte mindre än fyra personer stod och rökte rakt på mig! Förvånad, förvirrad och upprörd flyttade jag mig långt ifrån dem medan jag skyddade väskan så gott jag kunde. Så hänsynslöst. Hur kan man ställa sig och röka rakt på någons väska? Vet de inte bättre eller bryr de sig inte? Totalt respektlöst i alla fall. Luktade väskan rök när jag kom hem skulle jag inte veta vad jag skulle ta mig till, förutom att aldrig någonsin återvända dit.
Men det var förstås något som kunde ha hänt i alla stadsdelar, inklusive Östermalm, så jag repade nytt mod och såg mig omkring. Jag hade noga studerat en karta och memorerat vägen till mitt mål. Trots det villade jag bort mig på ett par minuter och fann mig själv mitt i en labyrint av dödstysta, ödsliga grå bakgator. Ibland såg jag någon enstaka människa stå för sig själv i något gathörn, alltjämt tyst och tomt stirrande framför sig. Till och med en kille som pratade i mobiltelefon viskade och tittade vaksamt på mig. Betedde sig folk verkligen såhär? Varför? Det var som att vandra runt i någon Östermalmsbos inskränkta fördom. Förutom att det var på riktigt.
Jag blev lättad när jag hittade ut på Götgatan. Den var stor och full med folk, precis som jag föreställt mig. Folk var annorlunda klädda och det luktade konstigt i affärerna, men bortsett från det var det en helt vanlig gata. Det hade nästan kunnat vara vilken gata som helst i stan. Ganska vanliga människor, ganska vanliga affärer och en ganska vanlig gata helt enkelt. Äntligen. Här var det riktiga Södermalm, det jag hoppades finna. Inte riktigt alla fördomar stämde.
Efter den första Södermalmsupplevelsen (av totalt tre) har jag hamnat på ytterligare ett par platser jag aldrig tidigare haft en tanke på att besöka. Områden i utkanten av stan som man måste åka tåg för att komma fram till och så visar det sig att det ändå bara består av enorma lådor med lägenheter i. Tråkiga och totalt oinspirerande ställen som uppenbarligen inte fyller något syfte utöver att förvara folk. Det är synd. Är det så det ska vara?
Men Södermalm och döda förorter var ändå ingenting mot vad som väntade. För ett år sedan var det dags för eldprovet – problemförorten. Problemförorten som jag hade läst om i tidningar år ut och år in. Fattigdom, kriminalitet och segregation var orden jag oftast hörde i sammanhang med förorten. Där väntade fullständig misär. Eller?
*cliffhanger*
(Förändring från 2009-05-02)
Bankkonton: 39 933 kr (-10 386 kr)
Fonder: 9 678 kr (+159 kr)
Aktier: 11 851 kr (+10 161 kr)
TOTALT: 61 192 kr (-66 kr)
Kanske inte det roligaste resultatet. Den här månaden har jag inte ens något att skylla på.
Däremot har jag börjat fundera på att lägga till några andra fondsparanden i beräkningen. Det är ju inte så att jag ska spendera dem bara för att jag noterar värdet på dem. Vad är egentligen poängen med att låtsas att pengar inte finns?
Jag berättade tidigare att jag köpt några andelar i tillväxtmarknadsfonden Skagen Kon-Tiki för en liten summa, bara för att känna mig för lite. Sedan köpet i mars har den gått upp smått otroliga 34,36%. Självklart känner jag till Murphys lag och borde därför inte klaga, men det är nog så enerverande att den fond som ökar mest i värde är den jag bara satte in en struntsumma på. Frågan är nu om det är för dyrt att köpa mer, eller har vi redan sett botten? Jag är inte kunnig nog att analysera på något sätt så jag får lita till intuitionen istället. Ibland blir det fel. Om en månad ungefär kommer en helt okej summa trilla in på kontot och frågan är då om det kommer att vara köpläge på något överhuvudtaget. Har ni köpt tillräckligt medan kurserna var låga eller våndas ni också nu?
Råvarupriserna har ökat rejält de senaste månaderna – koppar med 45%, zink 25% och råolja 30% (SvD) – vilket i det rådanade konjunkturläget kan få katastrofala konsekvenser för företag inom tillverkningsindustrin. Gruvbrytarnas aktier har däremot gått upp. Bolidens aktie har stigit med 120% på tre månader och Lundin Minings med nästan 200%. Prishöjningarna har flera orsaker, bland annat minskad produktion men också att den kinesiska staten bunkrar upp huvudsakligen koppar. I april importerade Kina rekordhöga 400 000 ton koppar enligt en annan artikel i SvD och det handlar tveklöst om lagerbyggande snarare än direkt behov. Även järnmalm importerades i rekordstora mängder i april, 57 ton. Värt att nämna är att Kina är världens största tillverkare av järnmalm.
Inget nytt från Kina med andra ord. De styr och ställer, skriver sina egna spelregler och leker Gud. Satsningarna på byggande och infrastruktur, alltså de enorma projekt som gör mängder av kineser hemlösa, går nu under etiketten ”stimulanspaket” och har därmed fått västvärldens gillande. Detta trots att det är samma kränkande, om än i större skala, av medborgarnas rättigheter som vi förfärat skrev spaltmeter om för ett år sedan. Bunkringen av koppar och järnmalm får mig att tänka på Det stora språnget. Tur är det väl då att vi lever år 2009 och inte 1958. Nu finns åtminstone en viss insyn för västvärlden och en viss frihet i Kina. Organiserat utrotande av alla fåglar, utbredd kannibalism… nej, det känns fortfarande ganska avlägset. Det är nog också svårare att ljuga ihop siffror för produktion när varorna kommer från utlandet istället för direkt från kinesernas egna kök. Även i Kina måste man vara kapabel att lära av sina misstag. Lagringen sägs vara ett sätt att bli mindre beroende av importen och det vill jag gärna tro på. Jag tror inte att det är många kineser som saknar de offentliga bespisningarna.
För en tid sedan läste jag en intervju på Get Rich Slowly, en av mina favoritbloggar. Bloggaren J.D. har intervjuat sin granne som är dollarmiljonär om hur han bar sig åt för att bli rik och även om det inte är mycket nytt är det väldigt intressant. Intervjun i sin helhet finns här. Den är dock väldigt lång, därför har jag valt ut några delar av den som jag publicerar här:
“The real secret is to spend less than you earn. I don’t care how much you earn, you spend less than you earn.”
I laughed. “My readers aren’t going to like that,” I said. “There’s a vocal group that complains that personal finance writers are always preaching ’spend less than you earn’.”
“It’s not funny,” John said. “Because that’s the secret. They don’t have to like it, they just have to do it.”
*
“What advice do you have for people who want to spend less?” I asked.
“Learn to figure your own power bill and know why it is what it is. People should learn about electrical use. That’s a drain on your monthly budget. Every penny saved on electricity is a penny you can use for something else.”
“No smoking or alcohol consumption,” he continued. “This has nothing to do with morals and health — okay, maybe health — it’s all about the money. I see people with a cigarette in their mouth, and I think, ‘That’s 25 cents!’”
*
“Let’s talk about your approach to investing.”
“If you’re going to do stocks, diversify your stock holdings,” John said. “But for me, no-load mutual funds are the only way to go. To give anybody 3-4% of your money off the top is insane. It used to be I wasn’t aware how much I was paying. Once I figured it out, I thought, ‘Shit, I can make these mistakes myself. Why should I pay anybody to do it for me?’”
*
“What are your financial goals?” I asked.
“I used to say that when I reached $100,000 I would have arrived. But I got there so fast, I just kept going. Some people plan for retirement, but I didn’t plan. I did go to investment workshops — free workshops — that were put on for the teachers, and I learned from them. You’d be surprised at how few people showed up to them. Nobody cared.”
*
We’d come to the end of John’s list, but we weren’t finished yet. “I told some of my readers that I was going to interview you,” I said. “They sent in some questions. /…/ Annie Blue wants to know how money affects your daily happiness.”
“Well,” he said. “I can buy whatever I want. Not need, but want. I just don’t want very much. I always have $100 in my pocket, but I don’t piss it away. I don’t stop for coffee. I seldom eat out.”
“I understand why people buy things,” he said, “I like to buy things, too. There’s a certain satisfaction in looking at the things you’ve accumulated. It’s like an affirmation that you’re doing things right. So you surround yourself with things that make you think you’re doing well — but they’re not necessary. That’s one of the advantages of being older. People just leave you alone to do what you want.”
“I learned long ago that it was okay to spend less than I earned. It wasn’t going to kill me. And I learned that by doing so, I felt really good about myself. I still do. I’m happy. I feel really comfortable.”
Och avslutningsvis:
“Wealth is created by investing money, not by working longer and harder.”
“A dollar spent will never produce dividends. Money spent is gone and will never earn you anything.”
Som många av er kanske har anat är skolan min högsta prioritet, med allt vad det innebär. Jag har gått in i väggen igen, eller snarare kastat mig in i den och slagit mig blodig, för tredje våren i rad. Jag kan inte längre äta eller sova ordentligt. Senast i natt drömde jag att jag fick resultatet på ett prov som jag väntat på jättelänge. VG+ och en kommentar från läraren i stil med att mina svar ”visade på många VG-kvaliteter”. Jag bröt ihop totalt. I en dröm.
Jag är mycket medveten om hur ohälsosamt det här är men jag intalar mig ändå att det är värt det. Vore det inte värt det skulle det innebära att jag har slängt bort hela min tonårstid. På ett sätt vet jag att jag har gjort det, men det är inte något jag vill tänka på. Vore det självbedrägeri att fortsätta förtränga det? Jag skulle då gärna fortsätta.
Egentligen vet jag inte vad jag strävar efter. Säg att jag skulle klara mig genom gymnasiet levande och fullt fungerande. Säg att jag skulle få hyfsade betyg i alla fall och sedan vila ut under sommaren. Vad skulle det egentligen vara bra för? Vad spelar betygen för roll när de redan är för dåliga för Handels? Tänk om jag istället kunde använda tiden till att tjäna pengar, odla mina intressen, umgås med vänner eller något annat – förverkliga mig själv och allt vad det heter. Ta båtkörkort. Lära mig att stå på huvudet.
Om jag så skulle få VG i alla kurser nästa år skulle jag faktiskt kunna komma in på någon helt okej utbildning. Tänk så mycket tid det skulle frigöra… Men nej. Jag kan inte förmå mig till att prioritera bort skolan. Kalla det prestationsångest, inbilskhet eller bara dumhet, men jag kan bara inte sluta nu. Jag har inte gjort annat än höjt kraven på mig själv sedan trettonårsåldern – hur ger man upp? Hur?
Det här leder ingenstans. Jag tror att jag återupptar mitt självbedrägeri, det gör mig åtminstone gott på ett rubbat sätt. Intressen och vänner hinner jag med på sommarlovet och förhoppningsvis också att tjäna pengar. Jag har ett sommarjobb på gång och ett annat, hittills hemligt, projekt. Nåväl, förvirrat som det må verka, finns det ett syfte med det här inlägget och det är återkopplingen till det här. Ytterligare en anledning till att införa möjligheten att läsa gymnasiet på fyra år är att andra ungdomar ska slippa känna som jag gör nu, att jag valde bort en stor del av barndomen till förmån för skolarbetet. Om hela grundskolan börjar ett år tidigare blir det väl inte någon större kostnadsskillnad heller. Jag är då inte redo att vara vuxen än. Först ska jag springa lite mer på blomsterängar och så ska jag lära mig att stå på huvudet.
Börsen verkar ju gå ganska stadigt uppåt nu och jag bestämde mig igår för att göra slag i saken och inte vänta på en nedgång som kanske inte inträffar ändå. Av tretton aktier på min önskelista hade jag bara råd med två olika, då minimicourtaget hindrar mig från att handla med alltför små summor. Efter en mödosam gallringsprocess bestämde jag mig till slut för Husqvarna och Swedbank. Det kanske inte är det bästa läget för någon av dem men båda ligger ändå relativt bra till och jag tror inte att det spelar så stor roll långsiktigt ändå. Det innebär i alla fall att jag har pengar i fyra fonder och aktier i tre företag nu. För ett år sedan hade jag ingenting på börsen så det känns väldigt roligt att jag har kunnat få ihop så mycket. Mitt mål är att kunna köpa aktier i ytterligare ett-två bolag och utöka innehavet i Skagen Kon-Tiki i juni, då jag ska få in rätt mycket pengar.
Inkomster, april
Segt.
Resultat, april
Resultat: -10 kr. Och jag har fortfarande inte räknat med Rhodosresan. Utgiftsfördelningen vågar jag inte ens visa den här månaden, men jag kan avslöja att det rör sig om ganska mycket fest i alla fall…
Om bloggen har lärt mig något är det att vissa människor faktiskt finner mig och mina åsikter provocerande. Jag tänker inte ens försöka vara politiskt korrekt i det här inlägget, så om du har anledning att tro att du inte kommer att tycka om det bör du sluta läsa nu. Tänk gärna efter innan du kommenterar, påhopp och dylikt raderas.
För ett par månader sedan när jag startade bloggen fick jag några önskemål om ämnen att behandla. Ett var att jag skulle ”berätta om mina intryck efterhand som jag upptäcker min ‘nya värld’ utanför min skyddade uppväxt”. Det finns så mycket att skriva om att jag inser att det kommer att krävas mer än ett inlägg om det här. De kommer inte att handla så mycket om ekonomi, snarare samhället och människor i allmänhet.
I alla fall, vänsterpartister var det idag – människor jag aldrig tidigare ens drömt om att socialisera med. De som röstar mot välfärd, de som kämpar mot alla typer av framsteg i samhället. Vänsterpartister är, enligt den förutfattade åsikt jag hade, jobbiga, obildade och fattiga människor utan några som helst mål i livet. De har fula kläder, korta luggar och återfinns mestadels söder om Slussen. Mest av allt älskar de att trycka ner kapitalister och alla tänkbara lyckade människor. Det är det de lever för.
När jag så för två år sedan lämnade högstadiet och skulle göra något med mitt liv, gjorde jag något ganska oväntat som medförde att jag kom i kontakt med många vänsterpartister – fler än jag någonsin hade kunnat föreställa mig på samma ställe. Till en början var det mycket otrevligt. Varje gång jag hörde ”för så gör vi i Ung Vänster” fick jag obehagskänslor. Jag försökte omedvetet vara diskret när det gällde mitt liv och var jag bodde. Vilken skola jag gick på kunde jag dock inte hemlighålla, efter vädret var det nog det vanligaste samtalsämnet. Reaktionerna när jag berättade var blandade. En och annan verkade bli lite förolämpad och fällde någon hånfull kommentar. Det kunde vara att jag ”trodde att jag var något, va?” och att jag ”måste vara smartare och bättre än alla andra” vilket i deras ögon innebar att jag såg ner på dem. Att jag var där för att håna dem. Jag försökte att inte bry mig om sådana anmärkningar, men jag är inte starkare än någon annan. Det är klart att det gjorde lite ont att jämt få sådant kastat i ansiktet utan att ha gjort något för att provocera.
Om det var exakt samma personer som fällde kommentarerna som var vänsterpartister kan jag inte veta säkert och jag försöker inte heller dra den slutsatsen. Jag lade inte på minnet vilka som brukade prata om Ung Vänster och Vänsterpartiet heller, bara att jag hörde det oftare än jag någonsin gjort tidigare. Men det var självklart inte enbart en jobbig upplevelse. De flesta jag mötte var, oavsett partipolitisk tillhörighet, mycket trevliga människor och reagerade inte alls negativt när de fick veta vilken skola jag går på. Jag träffade till och med en som hade sökt till samma skola men inte kommit in och istället börjat på ett annat gymnasium med ”gott rykte” och höga intagningspoäng.
Så småningom fick jag många nya vänner varav de flesta är vänsterpartister. Vanliga, trevliga människor som behandlar mig med respekt. Öppna människor, som jag genast kände att jag kunde prata om allt med trots att jag inte kände dem så väl. Vi har för länge sedan konstaterat att våra uppväxter och livssituationer skiljer sig åt något enormt, men inte sett det som ett hinder. Vi har suttit uppe sent på natten och pratat. Jag upptäckte sådant som jag egentligen borde veta men aldrig trodde på – att fina, underbara människor som jag kan komma överens med finns i alla partier. Att klyschor bara är klyschor för att de är så sanna – det går inte att generalisera och partitillhörighet säger inte något om individen. Jag har kompisar i Vänsterpartiet och jag älskar dem.
(Måste bara tillägga att jag fortfarande inte har någon som helst förståelse för deras politik. Jag tycker rent ut sagt att den är värdelös på de flesta punkter.)
Den 28 mars skrev jag som bekant mitt allra första högskoleprov. Bättre sent än aldrig, som sagt. Jag tog det inte på så stort allvar och hade varken orkat sova eller äta ordentligt innan. Men häromdagen när jag hittade brevet adresserat till mig på köksbordet kickade nervositeten in på allvar. Jag ångrade genast att jag inte förberett mig bättre. Visst, det första resultatet spelar ingen roll men det är ändå en siffra man har med sig i bakhuvudet ganska länge, som slutbetygen från grundskolan tänker jag mig.
I alla fall, jag kan tänka mig att ni är nyfikna och då jag ändå är anonym kan jag lika gärna berätta hur det gick.
ORD: 28 (medel 19,9)
NOG: 16 (medel 11,3)
LÄS: 16 (medel 12,2)
DTK: 16 (medel 11,1)
ELF: 13 (medel 11,2)
Totalt: 89
Normerad poäng: 1,5
1 989 personer fick samma poäng som jag och 3 919 personer, eller 8,56%, fick bättre. Nästan en tiondel av alla som gjorde provet alltså, och det var ovanligt många i år har jag läst. Men för ett första försök får jag ändå vara nöjd, det finns utrymme för förbättring om inte annat. Varför just engelska gick så dåligt vet jag inte, jag trodde att den mytomspunna DTK skulle vara svårast. Nåväl, nu vet jag åtminstone hur det går till och har något att utgå från. Nästa gång ska det gå bättre.
(Förändring från 2009-03-22)
Bankkonton: 50 319 kr (-2 364 kr)
Fonder: 9 519 kr (+898 kr)
Aktier: 1 420 kr (+40 kr)
TOTALT: 61 258 kr (-1 426 kr)
Det ser inte bra ut, men faktum är att det är ett strålande resultat eftersom Rhodosresan betalades den här månaden och jag hade räknat med att gå back 4-5 000. Trots studentskivor och en totalt urspårad student-champagnefest klarade jag mig bra, mycket tack vare börsuppgången.
1. Konsumindre. Inte helt otippat.
2. Lyxfällan. Hur så många kan hamna här efter den sökningen ter sig för mig ett mysterium. Av alla ställen på hela Internet som ordet ”lyxfällan” nämns lyckas folk hitta hit? Även två sökningar på ”lyx fällan” har lett hit – jag som avskyr särskrivningar. Jag skulle skriva favorit-t-shirt så, med två bindestreck, hellre än att särskriva det.
3. Brat. Jag hamnar på först resultatsidan vid en Google-sökning. Det ni! Även ”Vad är en brat?” och ”Definition brat” har lett hit. Inte hade jag väntat mig att bli en källa för allmänbildning när jag startade bloggen, men det är förstås roligt att vara behjälplig med något. Har också en sökning på ”Gamla pengar”.
4. Direktörsdottern och Direktörsdotter. Inte heller särskilt oväntat.
5. Matteus skål och Matteus skålar, om man räknar ihop dem. När jag nämnde dem i förbifarten var aldrig syftet att sno läsare från inredningsbloggar, men det är precis vad som hänt. På båda sökningarna hamnar min blogg på Googles första träffsida. Jag försöker att inte förfäras över det faktum att jag inte har en enda sökning på Matteus-skål.
Utöver dessa har jag nog flest varianter på ”Inflation”. Det är inflation kombinerat med ”lån”, ”amortering”, ”hur mycket”, ”äter upp lånet” och så vidare. En sökning log jag lite åt: ”Hur investera om man tror på inflation”. En ganska oskyldig, trevande sökfras som ändå vittnar om ett svagt hopp. Ett hopp om att inflationen ska göra sitt. För den här personen tror på inflationen. Som så många tror på Gud, demokrati, fred eller det goda inom människan, tror den här personen på inflationen. Vet ni vad? Jag tror också på inflationen.
Petter var visserligen ironisk, men jag menar det verkligen. Nu går det bra! Fonderna bara växer och växer. Igår plockade jag faktiskt ut en liten vinst, även om jag vet att jag inte borde ha gjort det. Fonden ifråga hade gått upp nästan 20% och jag ville bara sälja av lite, lite. För att känna att jag faktiskt kan. Så jag sålde för tusen kronor, vilket motsvarar min normala inkomst under en månad. Inte för att jag ska spendera pengarna, men det känns ändå roligt. Troligtvis sätter jag ändå in massor av pengar i någon aktie inom kort, så det betyder egentligen ingenting. Men i alla fall hoppas jag att uppgången bara är tillfällig, så jag kan köpa lite billigare än så här.
Vilket underbart väder förresten! Nej, nu måste jag ut och plugga i solen snart. Det blir första gången i år!
För att fortsätta inspireras av svensk hiphop: ”Allting kommer lösas och bli bättre igen, om du har pengar i fickan eller ett ess i din ärm…”
Jag vet. Den är inte heller menad som jag vill använda den, men hur kan man låta bli att driva med en så fånig låt? Nu ska jag vara riktigt politiskt inkorrekt och avslöja att jag och mina kompisar brukar sjunga på den ibland, lite diskret ändrad: ”Allting kommer lösas och bli bättre igen, för jag har pengar i fickan och ett ess i min ärm…”
Nåväl. Dags att återgå till pluggandet. Nu ska jag ut i solen!
Bakgrunden till detta inlägg är att jag har blivit kallad brat ett antal gånger utan någon som helst motivering. Jag anser mig inte själv vara en brat och tänkte att jag kanske borde reda ut det här en gång för alla. De som inte håller med mig är välkomna att lämna seriösa och konstruktiva åsikter i kommentarerna.
Till att börja med kan vi försöka reda ut vad ordet innebär – vad är en brat? För mig är en brat en ung, extremt bortskämd person med rika och ofta inflytelserika föräldrar. Någon som medvetet utnyttjar sina föräldrar, inte har något intresse av att jobba. En brat tar minimalt eget ansvar för såväl ekonomi som utbildning och sitt eget liv i allmänhet. Det är någon som förväntar sig att allt ska lösa sig ändå och därför gör sitt bästa för att leva för stunden. Statusprylar är viktigt – siffran på bankkontot spelar ingen som helst roll, bara siffrorna man bär runt på i form av kläder, teknikprylar och bilar har betydelse. Att gå på de rätta festerna är viktigt, liksom att känna de rätta personerna och ha de värsta historierna att berätta när man kommer hem från sportlovsresan i Alperna. En brat gör ingen hemlighet av att han/hon ser ner på andra som inte delar samma livsstil – eftersom en brat är ”bättre” än andra på grund av sina rika föräldrar. ”Gamla pengar” och ”nya pengar” görs det ingen större skillnad på, brats finns i båda kategorierna även om de ibland tycks ty sig till sin egen ”sort” och det kan uppstå rivalitet grupperna emellan. Det verkar dock vara ”nya pengar”-bratsen som dominerar. Min egen teori kring detta är att ”gamla pengar”-ungdomarna i många fall fått en något annorlunda uppfostran och lärt sig mer om ansvar och pengar i allmänhet. Jag är väl mitt emellan de två grupperna skulle jag själv säga, men tänker inte ljuga om att det vore roligare att vara en glasklar ”gamla pengar”. Tyck vad ni vill om det, men så är det.
Nu kom jag något off topic här, ämnet var brats. Wikipedias definition: ”Brat är en pejorativ benämning på ungdomar från den svenska överklassen med en utmärkande kläd- och livsstil. Ordet används oftast om ungdomar som saknar egen inkomst, men som sägs leva på sina välbärgade föräldrar”. Där har ni det.
Men jag då? Jag är inte perfekt, men skulle ändå vilja kalla mig ansvarsfull. Jag kan ta hand om pengar, jag har inget emot att jobba när jag får tid. Skolan är högsta prioritet. Jag räknar inte med att mina föräldrar betalar allt, även om de betalar en del tar jag det inte för givet och är väldigt tacksam för att de vill underlätta för mig. Festar gör jag inte överdrivet mycket i alla fall och de få ”kända” personerna i min umgängeskrets tycker jag verkligen om. Några statusprylar kan jag inte neka till att jag äger, men jag har i alla fall ett något noblare motiv – jag gillar kvalitet och känslan av att ha något unikt. Huvudsyftet är alltså inte att flasha med varumärken.
Jag har också blivit anklagad för att vara en brat på grund av mitt språk. Jaha. Visst, jag kan bli ganska högtravande för en 18-åring ibland men det är så jag skriver. Reagerar ni på hur jag skriver skulle ni höra mig och mina kompisar prata – det är samma formella språk blandat med typiska ungdomsuttryck samt engelska ord och fraser.
Nej, jag tar verkligen avstånd från bratkulturen. Jag har en större inblick i den än de flesta skulle jag tro, men själv är jag ingen brat. Verkligen inte.
Från konsumera till konsumindre 