Jag är kär och bloggen är död

14 08 2009

Ni har säkert märkt att den här bloggen har självdött och jag ber om ursäkt för det. Tidigare hade jag ingen motivation. Nu kunde jag inte bry mig mindre.

 

Jag är kär!

 

Sådär sprudlande och galet förälskad som man bara kan vara i den här åldern, sådär att man inte kan låta bli att berätta det för alla. Livet leker och jag har slutat ta mig själv på så stort allvar, så jag behöver inte bloggen längre.

 

Nu ska jag bara vara lycklig med min pojke, så tack för den här tiden och adjö för alltid!





På bloggfronten intet nytt

10 07 2009

Jag har redan lovat att jag inte ska be om ursäkt för oannonserade blogguppehåll, så jag nöjer mig med att konstatera att jag inte har haft någon som helst inspiration på ett tag. Det är inte bara bloggen jag har försummat, allt ekonomirelaterat, alla måsten har fått göra plats för… roliga saker. Ja, jag har haft kul. Ägnat mig åt kompisar, tagit upp fritidsintressen och gjort allt jag saknat sedan förra augusti. Tala om att det är dags att se över mina prioriteringar, hur sjuk är jag om jag medvetet väljer att leva mitt liv två månader om året?

För två somrar sedan kom jag till en vändpunkt, en plötslig insikt förändrade mitt liv. Jag överdriver inte, jag firar fortfarande det datumet. Jag verkar vara benägen att få sådana insikter under sommaren, för idag bestämmer jag mig för att leva livet året runt, inkluderat september-juni. Prestationsångest och perfektionism göre sig icke besvär hos mig längre, det får jag med all sannolikhet mer än nog av i framtiden i alla fall. För allt dyrt och heligt, jag är 18 år gammal! Det är hög tid att jag låter mig själv vara det!

Vad gäller bloggen ska jag inte heller låta mig pressas att publicera forcerade inlägg regelbundet längre. Jag återkommer när jag har något värt att skriva om, det lovar jag. Och jag ber å det ödmjukaste om ursäkt för mitt utbrott, i framtiden ska jag försöka låta bli att skriva när jag är för känslomässig…

 

Återkommer med månadsrapport och sparandeuppdatering… när jag känner för det! Ha det bra så länge!





När jag upptäckte: Problemförorten

24 06 2009

Det var alltså lite mer än ett år sedan som jag åkte dit. Det fanns olika anledningar till att göra det, men mest var det bara ett infall. En dag efter skolan satte jag mig bara på tunnelbanan och redan efter några stationer upptäckte jag att jag var den enda i vagnen som inte hade svart hår. Vad nu? Självklart visste jag att förorterna var invandrartäta, men det var ju inte uteslutande invandrare som bodde där. Jag hade ju läst någonstans att i de invandrartätaste områdena bodde omkring 20% ”svenskar”, enligt någon definition. Varför var inte var femte person i vagnen blond eller brunett? Jag vet inte. Det var säkert en slump.

Vi åkte vidare, passerade station efter station. Jag hade aldrig tänkt på hur lång tid det skulle ta att komma dit. Jag fördrev tiden med att lyssna på min iPod och titta ut genom fönstret. Stora, fula, otympliga byggnader förstörde utsikten i princip hela resan. Annars var det nog ganska fint, det fanns ganska mycket träd och solen sken. Jag såg några söta kolonilotter längre bort från spåret.

Så kom vi fram. Nu var jag ivrig, ivrig att bevisa alla tidningar jag någonsin läst fel. Ivrig att upptäcka något nytt. Jag gick av och följde skyltarna upp på ett torg. Jag vet fortfarande inte om det var inbillning eller inte, men jag tyckte att folk stirrade på mig. Öppet. Jag var faktiskt ovanligt nerklädd just den dagen, jeans utan vare sig klackar eller kavaj. Jag betedde mig inte konstigt, bara såg mig omkring lite och gick runt. Vad stirrade de på egentligen?

Det fanns ett helt okej torg och ett stort, men heldött köpcentrum. En byggarbetsplats och några parkeringar. Längre bort syntes ännu fler av de stora, fula lägenhetshusen. Men mycket mer än så var det inte. Jag gick omkring en stund och tyckte hela tiden att folk stirrade på mig och det började bli lite obehagligt. Jag tjuvlyssnade på några tjejer som såg ut att vara i min ålder. De pratade upprört om någon lärare som varit orättvis med betygen. Klyschigt nog blev jag lite förskräckt över det extremt ovårdade språket (när blev det okej att kalla lärare horor?), men förutom det hade konversationen lika väl kunnat utspelas i min skola.

Nej, jag såg ingen direkt misär i problemförorten, men inte heller något sprudlande multikulturellt idealsamhälle. Det jag såg var bara… dött. Torget, affärerna, köpcentret – döda. Människorna, totalt livlösa. Trots att solen sken, blommorna blommade och det var rätt mycket folk ute, verkade alla bara tomma. Hela stämningen var död. Jag kanske överreagerade, vad vet jag. Kanske var det någon undermedveten förväntning jag hade som fick mig att uppleva det så. Eller kanske var det en slump, det också. Jag vet inte, men när jag åkte hem igen var jag också lite nedslagen. Jag gjorde inga fler sådana besök.





Mål

20 06 2009

Ha ett sparande på 100 000 kr (idag ca 73 042 i eget sparande)

Spara minst 500 kr i månaden i ett år (påbörjas i oktober)

Ha fyra olika aktier i portföljen (idag två som ”räknas”)

Ha fyra olika fonder i portföljen (idag tre som ”räknas”)

Få utdelningar på totalt 5 000 kr ett år (ingen siffra idag)

Låna ut 10 000 kr till människor i U-länder (idag 50 USD)

 

Just nu har jag ingen tidsgräns på något av målen, vissa är svårare än andra. Jag räknar med att lägga till en aktie och/eller en fond de närmaste veckorna i alla fall. Att nå upp till 100 000 kr i mitt totala sparande verkar tyvärr inte vara rimligt än på ett tag.





Tillbaka från bloggpausen!

16 06 2009

Nu är jag tillbaka efter en två veckor lång, mycket välbehövlig, paus. Är inte så ekonomiinriktad just nu, bara allmänt pladdrig och glad. Här är lite av det jag har sysslat med:

– Skolarbete, den största anledningen till pausen. Nu väntar jag spänt på att betygen ska dimpa ner i brevlådan. Det känns faktiskt som en 20,0-termin. Håll tummarna med mig!

– Röstat. För första gången någonsin, uppenbarligen. Hjälpte till med valkampanjen också, som vid varje val. Pappa sysslar mycket med politik på fritiden och har blivit rätt viktig de senaste åren. Men skillnaden i år är att jag inte hjälper till som hans dotter utan som en helt vanlig, myndig person. Ja, en helt vanlig, myndig person med ett bra efternamn.

– Festat. Student- och sommarlovsfester. Det är svårt att hålla i pengarna, men en fylla lär det i alla fall dröja innan världen får skåda.

Jag har också börjat fundera på vad jag ska göra med de osynliga pengarna. Vad är egentligen syftet med att ha osynliga pengar till 0,1% ränta när man kan göra dem synliga och köpa aktier eller fonder istället? Det lutar åt ett besök på banken för att åtminstone ta ut delar av det. Jag behöver inte ens gnälla över bankens öppettider längre, kan till och med välja att skippa pensionärsrusningen vid lunchtid. Sommarlov är frihet på mer än ett sätt!





Resultat, maj

1 06 2009

Inkomster, maj
inkomster maj
Det här är den sorgliga sanningen. Jag är 18 år gammal och kan inte ens få ihop en månatlig inkomst på 1 200 kr, ens när 1 050 kr är bidrag. Frågan är om jag ens förtjänar en bra framtid, jag försöker ju inte direkt. Just nu går allt bara dåligt och energin är på noll. Jag behöver det där sista sommarlovet nu!

 

Resultat, maj
resultat maj

Apropå min apati så kommer de sista krafterna behövas till slutspurten i skolan, vilket innebär att bloggen får ta en paus till allt är över om en vecka eller två. Jag hoppas att det är okej med er läsare. Det är det säkert. Allt jag gör är ju gulligt (utan tvekan den vanligaste kommentaren sedan bloggen startade). Nu tar jag en gullig liten bloggpaus så får vi se när jag kommer tillbaka!





När jag upptäckte: Södermalm

29 05 2009

Jag hade aldrig behövt röra mig så långt hemifrån. Mitt liv var centrerat runt området där jag bor, alltså i skärgården långt ifrån allt, och vissa platser i Stockholms innerstad. Men av olika anledningar har jag de senaste två åren hamnat längre bort än så och upptäckt vad som finns utanför. 

 

Det började ganska försiktigt med Södermalm, även om det lät skrämmande nog i mina öron. Jag var 16 år gammal och hade aldrig varit längre söderut än Gamla stan. Jag var nervös när jag bytte till den gröna tunnelbanelinjen. Den hade jag heller aldrig satt min fot på. Ändstationerna lät främmande. Inbillade jag mig eller såg människorna i vagnen annorlunda ut jämfört med de på röda linjen? Jag försökte förstå. Jag försökte förstå hela idén med Södermalm. Men vad fanns där egentligen som inte fanns någon annanstans i stan? Och var det så annorlunda som jag hade hört eller var allt bara fördomar?

Jag satt längst ut på sätet, osäker, och väntade spänt. Till slut dök min station upp, jag klev av och hittade rätt uppgång. Det var spännande, men fortfarande nervöst. Så fort jag kom upp på gatan hörde jag någon skrika bakom mig och vände mig om. En tjej med vidrigt plastrosa hår och en kille med ansiktet så fullt av ringar att det såg helt bisarrt ut, stod bakom ett bord och vrålade något. Jag tittade på skylten framför bordet. Stoppa sexuella trakasserier av djur. Det var en namninsamling. Så udda. Namninsamlingar för att hjälpa fattiga barn eller miljön, det hade jag sett förut. Men sexuella trakasserier av djur? Var det här något Södermalmstypiskt eller bara en slump?

Plötsligt hamnade jag mitt i ett rökmoln och hostade till. Inte mindre än fyra personer stod och rökte rakt på mig! Förvånad, förvirrad och upprörd flyttade jag mig långt ifrån dem medan jag skyddade väskan så gott jag kunde. Så hänsynslöst. Hur kan man ställa sig och röka rakt på någons väska? Vet de inte bättre eller bryr de sig inte? Totalt respektlöst i alla fall. Luktade väskan rök när jag kom hem skulle jag inte veta vad jag skulle ta mig till, förutom att aldrig någonsin återvända dit.

Men det var förstås något som kunde ha hänt i alla stadsdelar, inklusive Östermalm, så jag repade nytt mod och såg mig omkring. Jag hade noga studerat en karta och memorerat vägen till mitt mål. Trots det villade jag bort mig på ett par minuter och fann mig själv mitt i en labyrint av dödstysta, ödsliga grå bakgator. Ibland såg jag någon enstaka människa stå för sig själv i något gathörn, alltjämt tyst och tomt stirrande framför sig. Till och med en kille som pratade i mobiltelefon viskade och tittade vaksamt på mig. Betedde sig folk verkligen såhär? Varför? Det var som att vandra runt i någon Östermalmsbos inskränkta fördom. Förutom att det var på riktigt.

Jag blev lättad när jag hittade ut på Götgatan. Den var stor och full med folk, precis som jag föreställt mig. Folk var annorlunda klädda och det luktade konstigt i affärerna, men bortsett från det var det en helt vanlig gata. Det hade nästan kunnat vara vilken gata som helst i stan. Ganska vanliga människor, ganska vanliga affärer och en ganska vanlig gata helt enkelt. Äntligen. Här var det riktiga Södermalm, det jag hoppades finna. Inte riktigt alla fördomar stämde.

 

Efter den första Södermalmsupplevelsen (av totalt tre) har jag hamnat på ytterligare ett par platser jag aldrig tidigare haft en tanke på att besöka. Områden i utkanten av stan som man måste åka tåg för att komma fram till och så visar det sig att det ändå bara består av enorma lådor med lägenheter i. Tråkiga och totalt oinspirerande ställen som uppenbarligen inte fyller något syfte utöver att förvara folk. Det är synd. Är det så det ska vara?

 

Men Södermalm och döda förorter var ändå ingenting mot vad som väntade. För ett år sedan var det dags för eldprovet – problemförorten. Problemförorten som jag hade läst om i tidningar år ut och år in. Fattigdom, kriminalitet och segregation var orden jag oftast hörde i sammanhang med förorten. Där väntade fullständig misär. Eller?

 

*cliffhanger*