När jag upptäckte: vänsterpartister

Om bloggen har lärt mig något är det att vissa människor faktiskt finner mig och mina åsikter provocerande. Jag tänker inte ens försöka vara politiskt korrekt i det här inlägget, så om du har anledning att tro att du inte kommer att tycka om det bör du sluta läsa nu. Tänk gärna efter innan du kommenterar, påhopp och dylikt raderas.

 

För ett par månader sedan när jag startade bloggen fick jag några önskemål om ämnen att behandla. Ett var att jag skulle ”berätta om mina intryck efterhand som jag upptäcker min ‘nya värld’ utanför min skyddade uppväxt”. Det finns så mycket att skriva om att jag inser att det kommer att krävas mer än ett inlägg om det här. De kommer inte att handla så mycket om ekonomi, snarare samhället och människor i allmänhet.

 

I alla fall, vänsterpartister var det idag – människor jag aldrig tidigare ens drömt om att socialisera med. De som röstar mot välfärd, de som kämpar mot alla typer av framsteg i samhället. Vänsterpartister är, enligt den förutfattade åsikt jag hade, jobbiga, obildade och fattiga människor utan några som helst mål i livet. De har fula kläder, korta luggar och återfinns mestadels söder om Slussen. Mest av allt älskar de att trycka ner kapitalister och alla tänkbara lyckade människor. Det är det de lever för.

 

När jag så för två år sedan lämnade högstadiet och skulle göra något med mitt liv, gjorde jag något ganska oväntat som medförde att jag kom i kontakt med många vänsterpartister – fler än jag någonsin hade kunnat föreställa mig på samma ställe. Till en början var det mycket otrevligt. Varje gång jag hörde ”för så gör vi i Ung Vänster” fick jag obehagskänslor. Jag försökte omedvetet vara diskret när det gällde mitt liv och var jag bodde. Vilken skola jag gick på kunde jag dock inte hemlighålla, efter vädret var det nog det vanligaste samtalsämnet. Reaktionerna när jag berättade var blandade. En och annan verkade bli lite förolämpad och fällde någon hånfull kommentar. Det kunde vara att jag ”trodde att jag var något, va?” och att jag ”måste vara smartare och bättre än alla andra” vilket i deras ögon innebar att jag såg ner på dem. Att jag var där för att håna dem. Jag försökte att inte bry mig om sådana anmärkningar, men jag är inte starkare än någon annan. Det är klart att det gjorde lite ont att jämt få sådant kastat i ansiktet utan att ha gjort något för att provocera.

 

Om det var exakt samma personer som fällde kommentarerna som var vänsterpartister kan jag inte veta säkert och jag försöker inte heller dra den slutsatsen. Jag lade inte på minnet vilka som brukade prata om Ung Vänster och Vänsterpartiet heller, bara att jag hörde det oftare än jag någonsin gjort tidigare. Men det var självklart inte enbart en jobbig upplevelse. De flesta jag mötte var, oavsett partipolitisk tillhörighet, mycket trevliga människor och reagerade inte alls negativt när de fick veta vilken skola jag går på. Jag träffade till och med en som hade sökt till samma skola men inte kommit in och istället börjat på ett annat gymnasium med ”gott rykte” och höga intagningspoäng.

 

Så småningom fick jag många nya vänner varav de flesta är vänsterpartister. Vanliga, trevliga människor som behandlar mig med respekt. Öppna människor, som jag genast kände att jag kunde prata om allt med trots att jag inte kände dem så väl. Vi har för länge sedan konstaterat att våra uppväxter och livssituationer skiljer sig åt något enormt, men inte sett det som ett hinder. Vi har suttit uppe sent på natten och pratat. Jag upptäckte sådant som jag egentligen borde veta men aldrig trodde på – att fina, underbara människor som jag kan komma överens med finns i alla partier. Att klyschor bara är klyschor för att de är så sanna – det går inte att generalisera och partitillhörighet säger inte något om individen. Jag har kompisar i Vänsterpartiet och jag älskar dem.

 

 

(Måste bara tillägga att jag fortfarande inte har någon som helst förståelse för deras politik. Jag tycker rent ut sagt att den är värdelös på de flesta punkter.)